Ramens historia

En inramad ikon

En ram är tänkt att passa det konstnärliga uttrycket i verket den inramar och lyfta fram det på bästa sätt. Men det har inte alltid varit så att ramen stått i bakgrunden för konstverket.

Om man går tillbaka till 1300-1400-talen och de religiösa motiv som ofta förekom då, var ramen och bilden skapade för varann. Två lika viktiga komponenter i en helhet, båda tillverkade av konstnären. I bland var de också fysiskt sammansatta från början. Bakstycke och ram kunde vara ett och samma trästycke, som målningen sedan limmats på. En del mindre målningar tror man förvarades undanstoppade i lådor för att bara tas fram vid särskilda tillfällen.

Går man ett par hundra år fram i tiden löstes banden mellan bild och ram upp när man började måla på duk, de var inte ett gemensamt objekt längre. Ramen fungerade snarare som en länk mellan verket och väggen.

När konst börjar visas offentligt i olika sammanhang, från sent 1700-tal och framåt, ville konstnärerna ha bredare ramar kring sina bilder för att skapa avstånd till nästa målning. Man hängde målningarna väldigt tätt, så kallad salongshängning. Lite uppseendeväckande kunde ramarna vara då också, för i ett utställningssammanhang gällde det att dra uppmärksamheten till sig, snarare än att smälta in i en miljö.

ur  Napoleon, Lewinsky och mannen som blev sjösjuk på Djurgårdsfärjan – om konsten i hemmet
av Elisabeth Westerlund

Pin It on Pinterest